Som idag tillexempel så kastade jag in en fisbomb i sovrummet innan Marcus skulle sova:) Att jag fick stå ut med skiten sen när jag skulle sova var lätt värt det! Vi är inget par som säger "Hej" när vi ses. Nää för vi springer fram till varandra och hoppar upp i famnen. Eller det är nog jag som gör det. Marcus skiter även i att alla ser och kan hoppa upp på min rygg och säga något i stil med att "Jag orkar inte gå mer. Bär mig" Dock orkar inte mina små ben det så där ligger vi i en hög på gatan när främmande människor går förbi. Han är inte bara mitt livs kärlek utan även min bästa vän. Att älska och älskas utav honom är så oerhört fint! Vi pratar och berättar allt för varandra. Han låter mig gråta i hans famn om det behövs. Hur han klappar mig på magen och ler "vi ska bli föräldrar Amanda" och då svarar jag med smått inspänd mage "nej jag har bara blivit lite mullig". Eller när han väcker mig när jag sover och jag tittar på honom och frågar vad det är?! Då fnittrar han bara lägger sig på kudden igen. Tack vare att detta har hänt så många gånger förr förstår jag att det är mina korsnde ögon han vill se. Han pussar mig och säger att jag är fin sen somnar vi om. Det är kärlek!♥