Jag är glad, fast ditt huvud hänger mot marken. Du darrar i rösten när man frågar hur du egentligen mår. Säger något som "vi pratar om roligare saker". Jag ger en komplimang eller två. Redan där har du slutat lyssna. Jag ångra att jag fråga för jag vet vad du lever i.

Nu tänker jag på er. Att stå där se nä ni faller en för en.

Mina läppar ler inte och jag gråter mest. gråter av ren frustation över att mina ord inte hjälper, jag kan inte göra mer!